pousetteochvis

För exakt ett år sedan slutade jag på Aftonbladet efter tio år. Många tankar och känslor kommer förstås tillbaka, och de flesta handlar om mina älskade kolleger på nöjet. De är dem jag minns mest, och som jag saknar vareviga dag. Men jag har också efter det här året landat i att det var rätt att hoppa. Att våga sluta trots alla trygghetsfaktorer som fanns där. Hur jobbigt och konstigt det än är så tror jag på att våga förändra och gå vidare.

Men just i dag frossar jag i nostalgi och hittar mejlet jag skickade till nöjet efter det oförglömliga avskedspartyt. Och då kommer det förstås några tårar.

Så här såg mejlet ut:

Vänner!

Fattar inte riktigt att jag gör det här, men nu skramlar det väldigt mycket i mitt hjärta. Dags att skicka sista mejlet till er, i egenskap av avgående nöjeschef.

Och hur gör man det? Hur säger man tack och hej efter nio år? Ja, det går ju förstås inte. Men så här får det bli. Och det börjar förstås med TACK.

Tack, (jag lovar att inte bli riktigt lika långrandig som i går…), för en fullständigt magisk kväll och natt i går. Gårdagen petade nog f-n ner Kiruna-natten från första platsen på listan. Det blev ju många tårar, särskilt hos mig, men mest kommer jag att minnas skratten, KÄRLEKEN, dansen, Gossens tal, den makalösa SÅNGEN och MUSIKEN signerad Klas, Tobbe, Jon och Jocke (se filmen längre ner – och ta fram näsduk…), Klas och Tobbes alla fina ord, att Björn kom, och, naturligtvis LYFTET på slutet.

Tack för alla blommor och presenter. Tack för att ni kom och för att den sista kvällen med världens bästa nöjesredaktion tack vare er blev så fantastiskt underbar.

Det känns förstås fortfarande väldigt overkligt och lite läskigt att jag inte längre ska tillhöra nöjesredaktionen. All den tid, och alla år, som jag har tillbringat på nöjet har varit de absolut bästa åren i mitt liv. Jag har lärt mig otroligt mycket och det kommer jag förstås att ha glädje av resten av livet. Det har varit väldigt mycket slit, många tuffa stunder och långa dagar och nätter.

Men det har varit värt varenda, varenda sekund, och det som jag bär med mig är bara en massa kärlek och fantastiska minnen.

Och det som har betytt mest är givetvis alla ni. Att vi alltid har hållit ihop, skrattat ihop och kämpat oss framåt även när det har varit stökigt. Det har varit en stor ära att ha fått vara er kollega och chef och NI har alla lärt mig väldigt mycket om livet, om att göra tidning och inte minst om mig själv.

När jag nu byter spår är jag är otroligt glad över att få lämna över nöjeschefandet till Klas. Tobbe och Susanne kommer att bli (ja, Tobbe är förstås redan) grymma som nyhetschefer ihop med Klas. Och med alla er andra kommer ni tillsammans att fortsätta göra fantastiska saker med Nöjesbladet och nöjessidorna.

Jag vill önska er alla stort lycka till. Och glöm inte vad jag sa i går. Håll ihop, hjälp varandra. Man blir som bäst och har roligast när man gör saker tillsammans. Och kom ihåg att ha roligt och skratta mycket.

Nästa vecka hänger jag på Elaines med Bjurreman. Och sitter förhoppningsvis på nån uteservering på Bleeker street och läser Entertainment Weekly.

Ni ÄR fortfarande världens bästa nöjesredaktion, och jag kommer att sakna er alldeles vansinnigt mycket.

Men nu stämplar jag ut. I’m moving on.

Många och väldigt stora kramar från Dixie Kicks