Förr eller senare måste jag förstås bli en normal människa och börja jobba igen. Men om jag jämför hur det var när jag jobbade som mest med hur mitt liv ser ut just nu, så har jag dock lite svårt att motivera mig för det.
Då: Kom ofta hem halv åtta på kvällarna och var vrålhungrig och trött, åt nån snabblagat och lite onyttig mat, orkade inte göra så mycket mera utan dog i soffan, eller jobbade lite till, sov dåligt. Var ledig på lördagar, då jag för det mesta var trött. På söndagkvällen var det dags att småjobba lite inför kommande vecka. Och så där såg livet ut. Jag orkade i princip aldrig träna och var dålig på socialt umgänge.
Nu: Läser tidningarna länge på morgonen, tränar när det är lugnt på gymet, lagar god och bra mat, tittar på SVT:s mysiga förmiddags-tv, lyssnar på härliga Annika Lantz på radio, träffar vänner, lunchar på stan, sover på nätterna, dricker kaffe i soffan på eftermiddagen, lyssnar på musik, bloggar, är glad och hinner ta hand om mina orkidéer.
Det finns naturligtvis en massa roliga saker med att jobba, och jag har haft ett väldigt roligt jobb med grymma kolleger. Men ni fattar kanske att jag i alla fall just nu gärna fortsätter att vara ledig ett tag till.
Och ja, jag är högst medveten om att det inte är normalt att kunna välja mellan att jobba och vara ledig. Men just nu är jag oerhört tacksam över att jag kan det.
Fortsätt att njuta ett tag till! Du både behöver det och är värd det. Det kommer att finnas lika mycket roligt att jobba med om ett halvår…eller hur länge du nu tänker njuta.
Because you’re worth it!
Snigg… Orkidéuppfödare kanske?
Det är ungefär så jag tänker. Kram
Varför är jag anonym helt plötsligt?
Skumt att du plötsligt är så hemlig.